Mariefreds Tidning Måsen 200211

Klimatkompensation – inget lätt sätt att köpa sig fri

Att klimatkompensera sina utsläpp, fungerar det? Det var temat på en föreläsning arrangerad av Klimatinitiativ Strängnäs i samarbete med Studiefrämjandet, Europastudenter för klimatet och Naturskyddsföreningen. Maria Johansson som är brandekolog var inbjuden att dela med sig av sina erfarenheter av klimatkompensation, främst i form av trädplantering - ett av flera sätt att försöka kompensera för utsläpp. Maria var tydlig med att hon var kritisk till företeelsen som sådan efter att ha upplevt de sociala och ekologiska konsekvenserna på plats i sitt arbete i Afrika.

Inledningsvis är det viktigt att slå fast att vi i första hand ska minska våra utsläpp redan vid källan, alltså undvika att släppa ut koldioxid alls. Det kan vara att skippa flygresor och välja tåget i stället. Tanken är inte att det ska gå att köpa sig fri från sin klimatpåverkan genom klimatkompensation, vilket många tror. De koldioxidutsläpp som skett är ju redan där och påverkar klimatet - de försvinner inte genom att vi klimatkompenserar.

Vad är då klimatkompensation egentligen? Grundtanken är att utsläpp från den rika delen av världen ska kunna kompenseras genom att betala för olika projekt som minskar koldioxidutsläpp i fattiga länder. Det kan handla om att anlägga solenergianläggningar, vindkraftverk eller plantera träd.

Klimatkompensation räknas i ton koldioxid som man köper och som därmed ska väga upp utsläppen från en viss aktivitet, till exempel en flygresa. Kostnaden för ett ton koldioxid varierar beroende på typ av projekt och var det anläggs. Klimatkompensation genom trädplantering syftar till att de nya träden tar upp koldioxid från atmosfären när de växer och därmed binder kolet från luften. Maria menar att det är alldeles för korta tidscykler för detta och att när de nya träden så småningom bränns ner eller förmultnar så frigörs koldioxiden igen. Hennes erfarenhet är även att trädplantering ofta sker på mark som det hade varit bättre om lokalbefolkningen kunnat odla mat på, och att det ofta planteras träd som inte passar för platsen och utarmar den biologiska mångfalden.

En stor risk är att klimatkompensation ger en falsk trygghet om en vara eller tjänst beskrivs som klimatneutral. Som konsument kanske man då tänker att man gör en bra sak för klimatet genom att köpa den. Onödig konsumtion är aldrig bra för klimatet, men det är självklart bättre att välja en klimatsmart vara om det är något man ändå behöver.

Det här är onekligen en komplex fråga och ingen quick-fix som många får det att låta som. Men vad kan då vi som enskilda individer göra om man vill bidra till klimatförbättrande projekt i utvecklingsländer? Maria menar att det absolut finns bra projekt som gör skillnad på riktigt och fungerar både ekologiskt och socialt. Hon vill dock hellre kalla det för klimatinvestering än kompensation och menar att det är viktigt att projekten är genomtänkta och inte har negativa sidoeffekter. Det är till exempel bättre att lägga pengar på projekt som syftar till minskad avskogning i exempelvis regnskogen, än de som planterar nya träd. Trädplantering i kombination med odling (agroforestry på engelska) fungerar ofta bättre. Likaså kan man välja att investera i klimatprojekt via svenska organisationer, gärna väletablerade sådana som inte är vinstdrivande. Det kan kosta lite mer, omkring 1 000 kr per ton koldioxid, men har därmed oftast bättre effekt. Och som sagt – det viktigaste är alltid att undvika utsläppen från första början, även om det ena inte behöver utesluta det andra. Alla åtgärder behövs för att bromsa vår negativa klimatpåverkan.