Mariefreds Tidning Måsen V53 2020

Nyårskrönika: En helt ny värld, fast ändå densamma

Det finns vissa årtal som man inte glömmer så lätt. Jag tror att 2020 kommer att vara ett sådant årtal. Det kommer för alltid att stå kvar i historieböckerna, kanske beskrivet som året då pandemin slog till med full kraft mot vårt samhälle. Som året då vi människor insåg att vi inte är osårbara, om vi nu trodde det förut. Att skriva en nyårskrönika i slutet av ett sådant år är inte det enklaste. I en nyårskrönika vill man ju gärna både blicka tillbaka och minnas allt fint från året som gått, samtidigt som man vill se ljust och hoppfullt på framtiden. Ibland är det svårt att hitta de där ljuspunkterna, det där hoppfulla man längtar till. Just i år känns det dock som att den hoppfulla, nästan desperata, längtan efter en ljusare framtid tar överhanden. Längtan till en ny vår.

Vi är många som gärna söker tröst och hämtar kraft i naturen när livet kan kännas tufft. Som söker sig till skogen, vattnet eller upp på ett berg med vid utsikt. Kanske för att det där känns lättare att andas, för att det är lite mindre kravlöst. Tyst. Med plats för tankar. Kanske är det naturen i sig som skänker tröst. Den jobbar liksom på, oavsett vad som händer runtomkring. Den återhämtar sig, växer upp på nytt om den trampats ner eller skövlats. Och varje vår börjar allt om på nytt, det vet vi. Efter till exempel en skogsbrand kan dessutom helt nya arter gynnas och bidra till den biologiska mångfalden – det blir som en helt ny värld, fast ändå densamma.

Kanske är det likadant med vår värld efter pandemin. Att det måste bli som en helt ny värld, som tänker och agerar annorlunda än innan. Trots att världen på många sätt har stannat upp under pandemin så har klimatutsläppen inte minskat så att vi ens är i närheten av Parisavtalet som innebär att världens länder enats om att begränsa den globala temperaturökningen till två grader, helst närmare 1,5 grader. Det som måste göras för att nå målet är att bromsa våra utsläpp av koldioxid, en av de största bovarna i klimatkrisen. För att göra det krävs ett annat sätt att tänka och agera. Kanske har pandemin fått oss att inse att vi inte kan styra allt - att även naturen kan slå tillbaka så som forskarna förutspår kan hända om vi inte hejdar växthuseffekten. Och mot klimatförändringarna finns det inte ens ett vaccin.

Men hur ser då en sådan ny värld ut, där vi lever på ett sätt som ”tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov” som det står i definitionen av hållbar utveckling från 1987. Jag tror att vi tillsammans måste göra oss en tydligare bild av den världen, en framtidsvision som är både rimlig och greppbar. En vision om en värld där vi kan leva hållbart och samtidigt njuta, uppleva, upptäcka och samverka. Kanske inte på samma sätt som förut, men på ett nytt sätt som vi ännu inte känner till. Under året som gått har vi tvingats till nya sätt att kommunicera och mötas på distans, men jag tror att vi samtidigt har blivit bättre på att uppskatta det lilla i vardagen. Att njuta av det vi tidigare tagit för självklart, utan att uppskatta det ordentligt. Det är något vi får ta med oss in i det nya året – att uppskatta det lilla, det nära. Och se fram emot ljuset och våren som kommer så småningom. Som den alltid gör.